Ännu en

kall morgon. Usch, tänk att vintern kom tillbaka, -11 imorse! Solen vräker i alla fall på som sjutton så det är ju ljust och skönt även om man behöver både vantar och mössa på promenaderna. Trodde i min enfald att jag skulle kunna börja rensa lite i trädgården. Ta bort sådant som blev bortglömt i höstas eller om det nu var latmasken som tog överhand....

För en vecka sedan var jag in till veterinären med Cirina igen för en koll. Såg inte roligt ut så de behöll henne under eftermiddagen för att öppna upp hennes sår igen, eller rättare sagt det som hängde ihop - allt för att snygga till det hela och med en tråd som hon förhoppningsvis inte reagerar emot som hon gjorde mot den första. Den här gången verkar det fungera och stygnen sitter där de ska och såret läker jättefint. Hon har fortfarande tratten på men bor inte kvar i hundburen och jag har flyttat tillbaka till min säng - skönt vill jag lova.
Katta ser rent ut sagt för jävlig ut med Vetromyxin utkletat i hela ansiktet och på kragen och ja, jag vet inte hur vi har lyckats att ställa till henne. Har försökt tvätta henne hjälpligt men Vetromyxin är ju så förbaskat fett så det har inte gått så där jättebra. Riktigt längtar efter att få bada henne ordentligt med avfettning och allt så att jag får tillbaka min fräscha goa kisse igen.
På måndag åker i alla fall stygnen bort och nu hoppas jag att allt ska rätta till sig en gång för alla så att vi kan börja förbereda hennes flytt så smått. Det blir ju inte förrän om flera veckor och det är nog mest jag som ska förberedas mentalt på den saken.

Idag flyttar lilla Zacho -så nu börjas det. Tänk att det alltid är lika svårt när de små flyttar ut. De får jättebra hem, det vet jag, men det blir så tyst och stilla när vilddjuren börjar troppa av en efter en. Idag Zacho, på lördag Zammy, nästa lördag Zindy och så kommer det att rulla på ett tag framöver. De kommer att försvinna ut i vida världen en efter en. Som en liten tröst har jag nya bebbar att se fram emot om några veckor när Saga blir mamma för första gången. Tror mycket på den kullen, felfärgat ja troligen men resten kommer nog att bli skitabra, och det är väl fortfarande hälsa, temperament och typ som är viktigast. Färgfelen går att fixa till i nästa generation. Visst måste man väl tänka framåt och se längre än en generation i taget när man håller på med det här - Rom byggdes inte heller på en dag....

Nog för idag - ska packa iordning lilla Zachos (lilla och lilla; 2 kg passerat för flera dagar sedan) flyttväska.

Ha det bra tills nästa gång!
//Brittmarie

"Man skulle nog kunna bli botad från sina fel
om man inte trivdes med dem"

Stackars Cirina...

....och mig.
Förra onsdagen kastrerades Cirina. Vi passade också på att "laga" hennes lilla navelbråck och allt var hur bra som helst i 2 dagar. I lördagskväll började det rinna var ur såret och där var också helt plötsligt ett hål!? Cirina var lite irriterad och det verkade klia som sjutton i såret. Satt med henne nästan hela natten och försökte lindra så mycket det var möjligt och badda såret med kokt vatten. Det blev en lååååång natt för oss båda.

På söndagen var det bara för katten och mig att häva oss iväg de tolv milen till Strömsholm för det här verkade inte bra. Cirina hade dessutom fått feber.

Väl på plats började en lång väntan innan någon hade tid med oss. Det fanns en hel del värre fall som naturgitvis hade företräde men jag var både hungrig och trött och katten mådde inte så där jättebra så man kunde hålla sig för skratt.

Efter 2,5 timme i väntrummet var det äntligen dags för oss att träffa veterinären. Infektion i såret, ett stygn hade släppt och risken att de inre stygnen inte skulle hålla för trycket och att hela tarmpaketet skulle titta ut var inte så liten fick jag veta. Hjäääälp, tarmar utanför - vilket scenario!!!!! Cirina blev röntgad, rengjord, rakad lite till och fick antibiotika och smärtstillande intravenöst medan matte fick recept på detsamma innan vi vid 23-tiden styrde kosan hemmåt.

Det togs också en odling på äcklet som vi fortfarande väntar svar på, måste nog ringa och kolla det idag.

Väl hemma mitt i natten placerades Cirina i stora hundburen och matte på soffan och på den vägen är det sedan dess. Cirina finner sig riktigt bra i sitt öde att vara inburad. Hon har lite större problem med tratten. Matte sover inte så mycket och är ständigt trött och orolig för de där tarmarna. Vi åker nästan dagligen in till veterinären i Örebro för att kolla upp det hela och än så länge drar sig infektionen tillbaka sakta men säkert och inga tarmar har luftat på sig. Meningen är att Cirina ska öppnas igen och snyggas till när infektionen är under kontroll. Kan bli idag. Min stackars underbara Cirina - fick fira sin 1-årsdag inspärrad i en bur med tratt runt halsen - det här är det i och för sig uppfödar´n som far mest illa av, men ändå.....

Var det någon som trodde att det var lätt att vara uppfödare? Jag menar, man skaffar sig några avelskatter, låter naturen ha sin gång, sälja kattungar i parti och minut och sedan blir rik på det hela - suck.

//Brittmarie

"Jag är fläckvis intelligent"

Hur gör man..

...när man får en kattunge på fastnaglad ryggen?

Jodå, jag ställde mig i alla fall frågan tidigt i morse när jag stod dubbelvikt över lådorna och öste både det ena och det andra. En av småkissarna ville verkligen ut på äventyr och klättrade via mina ben upp på ryggen och satte sig förnöjt tillrätta precis mellan mina skulderblad där den då var omöjlig att fånga in. Man är ju ingen cirkusartist precis längre så det var bara att behålla ställningen och försöka ta sig till soffan där jag hoppades att kattungen glatt skulle klätta ner till en mer normal höjd. Jajamennsan det gjorde den också men först efter att ytterligare en liten en satt naglarna i min rygg. Behöver klippa klor kände jag. Lite sned i ryggen blev jag i alla fall efter det här lilla äventyret, man börjar ju bli lite till åren och är inte bara gråhårig utan kroppen är inte så som den var förr. Suck, sinnet ungt men den där förbaskade kroppen är inte som förr. Bara att inse att viljan är större än den kroppsliga orken, isch. Men lite krokig och gisten är väl sån´t man får ta med ett litet leende som man får göra med mycket annat.

Snubigt och hostigt har det varit sedan sist också med en ständig huvudvärk som dröjt sig kvar en vecka nu, lite småjobbigt och irrriterande men det finns värre saker att bekymra sig om när det gäller hälsan hos nära och kära så det får gå de me...

Kattungarna mår i alla fall prima. De är jättesöta, urvuxna och riktigta gansters. Just nu hjälper två av hanarna till med att tömma papperskorgen över hela datarummet - jättekäckt tycker matte som försöker styra upp det hela - men icke - gissa vem som vinner den fighten...
Hade nästan glömt hur busigt det kan vara med såna här små. Var ju nästan 1 år sedan jag hade kull hemma senast och jag känner mig nästan som lite av en nybörjare igen - pinsamt.

Fyra av kattungarna är nu tingade och vi väntar på att Malin ska komma och hälsa på sin utvalda lilla. Har lovat både kaffe och bullar som muta så hon lär dyka upp under nästa vecka hoppas jag. Ska bli kul att ses igen!

Dags att ta hand om den där papperskorgens innehåll på allvar.

Sköt om allt!

//Brittmarie

"Han är ju inte dum egentligen, han har bara otur när han tänker".