Är det så här bara för att jag är lite till åren eller upplever alla att dagar, veckor och månader liksom bara går upp i rök utan att man knappt märker det. Kan ju också bero på att jag har så himla kul hela tiden och verkligen stortrivs med livet och allt det ger mig. Håller nog på det senare, jag.
Att ha kattungar i bolådan var i alla fall hur lugnt och skönt som helst om man jämför med hur det är nu. I och för sig bortser jag då lite ifrån stödmatning dag som natt, lunginflammation och lite annat smått o gott som vi drogs med under bolådetiden. Nu gav ju slitet resultat och allt har gått bra med de små liven. Ingen är lyckligare och tacksammare än jag över det.
Nu, 9 och 11 veckor senare är det allt annat än lugnt och skönt. Undrar varför jag alltid får hulligankullar. Fel utfodring eller....
Som sagt lugnet lyser med sin frånvaro med nio stycken småkottar över hela huset. Här får man minsann se upp var man sätter ner fötterna. Flera gånger om dagen är jag ute på riktigt hal is. Det är bara en fråga om millimetrar om jag ska dråsa i golvet eller inte. Just precis när jag ska sätta ner foten råkar det befinna sig en kattunge eller två på nerslagsplatsen. Detta kräver en livsfarlig sista minuten manöver från min sida som inte alltid slutar så lyckligt för min del. Nåja, jag unviker ju i alla fall "spark med liten katt" och har än så länge klarat mig undan både hjärnskakning och bruten lårbenshals. Hjärtat har hamnat i halsgropen många gånger men har efter en halvtimme eller så återgått till rätt läge.
Börjar faktiskt bli lite orolig över att jag inom en snar framtid blir tvingad att utnyttja min olycksfallsförsäkring. Undrar hur man skriver på blanketten; "undvek att trampa ihjäl kattunge/spark med liten katt". Godtar försäkringsbolagen det som underlag att ge mig några kronor för sveda och värk eller är det skyll dig själv som gäller.
Att hämta något ur frys eller kyl är också ett rent äventyr. Det gäller att se upp så att man inte fryser in någon av småttingarna. De är urkvicka på att försöka ta sig in i matförråden. Sopskåpet, som inte heller är avsett för kattungar och en riktigt onödig plats för djur, är naturligtvis ett högintressant område att försöka ta sig in i. Vet inte hur många gånger jag plockat ut en, en annan har hoppat in, plockat ut den, två eller tre smiter in och så kan vi hålla på ett tag. De är kvicka av sig mina hulliganer.
Ibland när jag räknar in de små liven och gång på gång kommer fram till att jag bara har 8 stycken och inte har en susning om var nummer 9 är blir det rätt så svettigt. Det är då jag bär mig åt som en galning och kryper omkring på golven för att kolla alla krypin som det är både möjligt och omöjligt krypa in i, öppnar dörrar som inte varit öppnade på länge, kollar tvättmaskin, kyl, frys ja , you name it...för att efter 8 bedrövelser och hysteriska utbrott hitta den saknade lilla krabaten sittandes tittandes på mig mitt på golvet.Troligtvis funderar den över vad den där tokiga människan har för sig idag då.
"Här är jag ju och har suttit här hela tiden" tycks den tänka med världens största gapflabb. Flabba på du din lilla skit; det bjuder jag mer än gärna på!
Igår var det fotograferingsdag av alla kattungarna. Det blev en mindre
kat(t)astrof. Bilderna blev urusla och vi måste gå igenom hela proceduren igen. Eftersom jag inte har vett att skäms lade jag i alla fall ut bilderna på hemsidan i det skicket de är. Så fick det bli. Bilderna får ligga där tills jag får till något bättre och kattungarna kanske kan tänka sig att samarbeta lite i alla fall. Svårt när benen hela tiden är fulla av spring eller också sover de - finns inget mitt emellanläge här inte.
 |
| Malva, Rag a |
 |
| Manne, Rag n |
 |
| Majja, Rag n |
 |
| Milla, Rag n |
 |
| Milton, Rag n21 |
 |
| Myra, Rag c21 |
 |
| Mållgan, Rag b |
 |
| Nelly, Rag n0421 |
 |
| Neo, Rag a04 |
 |
Violita |
//Kramar Brittmarie
"För att komma till källan måste man simma mot strömmen."
